29 januari 2016

När vanligt folk börjar tänka som rädda smågangstrar

Jag läste Bohusläningens artiklar om trygghet och trygghetskänsla med stort intresse.  Budskapet var i korthet att uddevallabor känner sig otryggare än genomsnittssvensken, trots att det enligt brottsstatistiken inte finns fog för det.

Det är inte svårt att förstå varför människor är rädda. Trippelmordet skakade nog om väldigt många. Likaså Hovhultmordet.

Det som gör mig beklämd är dock kommentarerna, speciellt den som antyder att poliserna (som den betryggande brottsstatistiken kommer från) självklart känner sig trygga eftersom de har rätt att bära skyddsväst och skjutvapen. Det är ju precis den sortens mentalitet och resonemang som leder till att fler och fler beväpnar sig.

Det enda sättet att skydda sig med ett skjutvapen är att vara den som skjuter först. Visst, det kan hända att du hinner dra fram den om du blir överfallen och tvingad att försvara dig själv. Det kan också hända att du drar fram den och försvarar dig i förebyggande syfte. Som Hovhultmördaren kanske har gjort.

Om pistoler och andra vapen i var mans hand var den frälsande lösningen skulle det redan ha synts nånstans på denna stora Jord. Tills vidare får vi anta att fler skjutvapen bara leder till fler problem - inte större trygghet, varken för individen eller samhället.

Det är sorgligt att det ens ska behövas sägas.

Strandäventyr från förra året

Ett gäng tuffingar.
Skräp min syster samlade ihop från stranden och vattenbrynet.
Det är inte svårt att ta hand om sitt eget skräp. Varför måste det bli så här?

07 januari 2016

Lancasterparken


"Ny mötesplats" kallas den, Lancasterparken mellan Folkets hus och Biostaden. De långa bänkarna (som lyser när det blir mörkt) är häftiga, men granitmurarna känns väldigt mycket som just murar, vilket gör att man känner sig lite vallad när man går igenom parken.







06 januari 2016

Vi bor mitt i svensk pepparkakshistoria!


Jag läste nyligen om pepparkakans historia i Historiebok för kakälskare (av Dick Harrison och Eva Helen Ulvros), och såg något väldigt intressant. Låt mig citera: (s. 156)
För många svenskar har pepparkakan - gärna kombinerad med glögg - under 1900-talet kommit att fungera som en kulinarisk nationalsymbol i nivå med köttbullar och surströmming. Pepparkakan förknippas med svenskhet, med julstämning, med folkhemsk vardag.
[...]
Denna framträdande position i vårt vardagsliv har pepparkakan märkligt nog inte åtnjutit särskilt länge. Det började med att borgarbefolkningen, främst kvinnor, i vissa svenska städer började tillverka varianter av pepparkakor på 1800-talet. Som framträdande exempel kan nämnas pepparkakorna från Kungälv och Uddevalla.
Kungälvs pepparkakor är ju välkända, tack vare Göteborgs kex, men var är Uddevallas pepparkakor? Vore inte det något att slå mynt av?

Något att vara lite stolt över är det i vilket fall som helst, tycker jag.

03 januari 2016

Nygamla tider


Än har det nya året inte bjudit på någon så där riktigt inspirerande gryning. Därför konstaterar jag att det var bättre förr, och bjuder på förra årets sista soluppgång istället.


I övrigt kan jag konstatera att kommunens fyrverkerier var lika mäktiga som vanligt (det vill säga: lyckades överträffa mina redan höga förväntningar). Plus för fanfaren. Minus för idioten som avfyrade en egen raket över folksamlingen.