Det är synd om politiker

Det tycker i alla fall politiker, har jag förstått.

"– Folk gnäller alltid på politikernas löner men de ser inte vilket jobb de lägger ned", säger till exempel en moderat i Lund.

"Vi förväntas jobba ideellt" är rubriken på en artikel om lokalpolitiker som gnäller över sin (o)befintliga ersättning.

Att fritidspolitiker i kommunfullmäktige inte tjänar några summor att orda om, håller nog de flesta med om. Men det är inte heller oftast fritidspolitikerna som får sina arvoden höjda.

Samma moderat i Lund tycker att det är "för dåligt" att Lunds kommunalråd inte tjänar hälften av vad deras extremt (notera: min värdering) högavlönade kommundirektör gör. "Tjänstemännen har sprungit ifrån", säger han.

Som många påpekat i anslutning till Bohusläningens artikel om förslaget om ökade lönepåslag, så är det en viss, grundläggande, skillnad på tjänstemän och politiker. Tjänstemännen är anställda med krav på hög utbildning och erfarenhet; politikerna har röstats fram av ett folk som inte har något annat val än att tro på partiernas och kandidaternas löften om ett bättre liv, i ett bättre samhälle.

Självklart ska heltidspolitiker ha en lön som gör det möjligt för dem att försörja sig. Hur mycket inkomst som behövs för att försörja sig anses dock vara långt mindre än vad de flesta av dessa politiker redan tjänar. Fråga någon som lever på existensminimum, till exempel.

Argumentet att politiker förtjänar sina höga löner eftersom de bär ett så stort ansvar, tyder, enligt mig, mest på att man glömt vad för uppdrag man faktiskt har. Att vara kommunalråd är ett förtroendeuppdrag, och som sådant borde det vara en ära att ha fått det. Personligen tycker jag inte ens att det vore orimligt att heltidspolitikerna tjänade ruskigt lite, speciellt i förhållande till arbetsbördan. Som en undersköterska ungefär. Eller varför inte en lärare?

Det handlar inte om att straffa politiker för dumma saker deras fränder har gjort genom åren. Det handlar om att politiker inte är ett jobb bland alla andra, och om att få fram de människor som är villiga att göra jobbet, även om jobbet inte ger mängder med plus i kassan. Därför känns det konstigt när välbetalda politiker - som ju dessutom redan har lyxen att ha sitt drömjobb - vill ha ännu mer i lön.

"En konsekvens är att folk tror att politiker bara sitter där för pengarnas skull," säger en statsvetare vid Göteborgs universitet. Och han verkar veta vad han snackar om.

Lagt förslag om ökade lönepåslag

När jag läste Bohusläningens artikel om politikerna som vill höja sina löner, kunde jag knappt hålla mig för skratt. "Vilken dynamit!" tänkte jag, och kunde redan då, innan några kommentarer var gjorda, föreställa mig hur kommentarsfältet skulle se ut senare på kvällen. Och visst blev folk provocerade.

Det borde inte vara svårt att förstå varför. Till och med artikeln påpekar klart och tydligt att detta förslag läggs fram i skuggan av den största nedskärningen inom socialtjänsten i Sverige sedan 90-talet. Journalist Blomgren frågar: "Kan du ändå inte förstå om somliga bli upprörda...", och kommunalråd Jacobsson gör som så många andra politiker och underlåter att svara på frågan. Han vill inte svara på om han förstår. Istället fortsätter han försvara förslaget.

Artikeln går inte in på några större detaljer om hur förslaget ser ut, och Uddevalla kommuns diarium är ett skämt på många sätt, så jag får lita på att den sammanfattning som finns i artikeln är tillräckligt informativ.

– Det handlar inte om att vi ska ha några rena lönepåslag. Bara om att vi vill ha samma lönepåslag som dem vi bestämmer över, alltså direktörerna, förklarar kommunalrådet Magnus Jacobsson (KD).

Alltså: de vill att kommunstyrelsens löner i framtiden ska höjas med samma procent som kommunens bolagsdirektörer får. Nuvarande modell, där de följer en genomsnittlig procent av fackförbundens höjningar, är tydligen inte rolig längre.

Jag frågar mig genast varför. Varför vill de ha samma lönepåslag som direktörerna? Utvecklingen av politikernas löner har halkat efter i jämförelse med direktörernas löneutveckling, menar Jacbobsson i artikeln. Jag tolkar det som att politikerna helt enkelt känner sig mindre värda i jämförelse. Eftersatta, liksom. Kanske lite som medborgare i allmänhet känner sig när politiker lyckats tillskansa sig den ena fördelen efter den andra?

En annan sak som fick mig att lyfta på ögonbrynet var att kommundirektörens framtida löneutveckling nämns som extra viktig i artikeln. Skulle inte Uddevallas kommundirektör avskaffas inom kort? Baseras förslaget verkligen på att tjänsten kommundirektör blir kvar? Skickade man iväg Runnström och 1.5 miljoner kronor i onödan?

Sorry...

Jag får lite dåligt samvete när de kommer alldeles nära och vill ha mat, och så har jag inget med mig...

Varning: Jag blev förälskad i svan

Längs Lagerbergsgatan

Betraktelser och tankar en snöig dag

Jag hade under förmiddagen skissat på ett kommande inlägg, om bland annat visioner som gör mig gråtfärdig, och om tio år gamla idéer för hur man ska liva upp centrum. Jag hade slagits av den hopplöshet som tydligen är gemensam för alla som vistas i Uddevalla en längre period. Utanför fönstret föll stora snöflingor, och jag bestämde mig för att gå ut i det renande snöfallet. Planlöst slirade jag fram på kall, nyfallen snö i riktning mot Hasselbacken. Parken låg tyst och tom, och lockade därför in mig i sin famn. Snön på buskarna fick mig att dra fram kameran, och medan jag var upptagen med att ta bilder, närmade sig ett par välklädda damer. När de gick förbi bakom mig hörde jag den enda damen säga till den andra: "Det finns fortfarande vackra platser i Uddevalla."

Hopplösheten smälte bort snabbare än snöflingorna på min ärm, men lämnade en eftersmak av vilsenhet. Visst finns det fortfarande vackra platser i Uddevalla, det vet jag mycket väl. Men vilka platser är värda att bevara - på riktigt - och vilka kommer att bli offer när visionärerna drömmer ihop sina solskensfantasier? Inget. Inget borde offras, tänkte jag medan jag vände om för att gå mot havet, ner längs Bäveåns kant. Det måste gå att förädla och förvalta på ett sätt som gör alla nöjda, och de flesta glada.

Jag fångade en doft av lunchpizzor som gräddades. Det är inte ofta det doftar pizza i centrum, konstigt nog. Kommungubbar plockade ner julbelysning, och i väntan på grön gubbe susade en lastbil förbi med kommunens slogan "Vi skapar god livskvalitet i Uddevalla", tätt följt av en långtradare som dundrade fram så hela Västerbron och jag gungade. I det ögonblicket skakade allt jag kände till.

Snön fortsatte falla, på min mössa, på mina axlar, in i min näsa. Enkronorna i plånboken rasslade när jag böjde mig ner för att ta en bild på två ölflaskor nedstuckna i snön. Som om det varit party. Det hade varit roligare om de inte gapat tomma. Festen var slut. Lika men olika stod de i snön. Som vilka uddevallabor som helst en dag som denna.

Efter en snabb blick över axeln kunde jag konstatera att jag var förföljd av en grupp mörkklädda män. De hängde på ett tag, men sedan skakade jag av mig dem. I alla fall i mitt huvud. I deras - och alla andras - huvuden var de förmodligen på väg tillbaka till jobbet efter en restauranglunch. Tacksam och lättad över att inte ha blivit förföljd av en trupp trötta ekonomer, fortsatte jag framåt.

Snön bredde ut sig, och kylan in sig genom lädret på mina skor. Under dem, skorna, fanns giftig mark. Mark som kanske inte längre finns om ett tag. Hur giftigt är det? Varför har kommunen inte sanerat det? Hur mycket har det spridit sig?

Skansberget tornade upp sig mot isfria vikar i molntäcket. Infrastrukturen blev ett oöverstigligt hinder. Jag blev stillastående. Malplacerad. Märklig. Mörk mot den vita drivan. Jag vände tillbaka. Följde föregångare över snötäcket, korsade harspår, skuttade upp på en parkering. Bilen med det ovanliga registreringsnumret var snyggt blå. Inte alls som himlen, men snygg ändå. Den oplogade gångvägen ledde mig tillbaka in mot centrum; de huvudlösa visionernas offer. De konservativa tråkmånsarnas högborg. Mitt hem.