24 november 2011

"Uddevalla"

När det står i tidningen att en ung man från Uddevalla skrivit en låt om Uddevalla, så blir jag givetvis nyfiken. Alla med iTunes och Spotify kan leta upp den där, men för oss andra gäller Google, och vips! hittar man den på en icke-officiell youtubekanal.

Den är vacker. Speciellt gillar jag raderna:

Månen lyser klart i natten / och speglas av i Bäveåns vatten / för smutsigt vatten speglar också

Det är riktigt djupt.

Invigningen av den nya julbelysningen

Då var julbelysningen i centrum invigd. När jag anlände till torget (strax innan sju) var Christamas Chicks redan i full gång med att sjunga några av de vanligaste julsångerna. Det blev med andra ord mycket sex (All I Want For Christmas is You, Let It Snow, Jag såg mamma kyssa tomten, Jingle Bells), men det är väl det centrum är ute efter; lite rajtan-tajtan och ett skamgrepp om våra pengar.

Tekniska nämndens ordförande, Henrik Sundström, höll sedan ett tal i vilket han effektivt alienerade alla som inte arbetar heltid (dag), samt alla som inte har hemmavarande barn. Han nämnde också "vårt gemensamma vardagsrum", ett uttryck som läsare av bloggen vet att jag har lite svårt för, just för att det kopplar en viss sorts känslor och värderingar till staden, som bekant ska föreställa allas stad. För att ge ett övertydligt exempel: ska inte de som älskar mörker få trivas i det gemensamma vardagsrummet?

Vidare i sitt tal fortsatte Sundström med sin personliga redovisning över hur julen ter sig för honom, och jag fick en olustig känsla av att han förväntade sig att man skulle känna igen sig också. Vid ett tillfälle lät han närmast bitter över julen och alla "måsten" som han upplever. Stackars dig, tänkte jag och drog in doften från fyrfatet på kanten av torget, samtidigt som jag lät blicken vandra mot Rådhusets spökblekt upplysta fasad istället (jag är ledsen, jag tycker ljuset är för kallt för att vara särskilt mysigt).

Till slut var det så dags för tändningen av ljusen. Många ljus i centrum var redan tända, och även om jag hade tyckt att det vore häftigt att se alla, eller i alla fall fler, tändas på samma gång, så förstår jag att det inte vore praktiskt genomförbart. Tändningen av granen verkade de flesta missa. Orkestern som börjat spela drog uppmärksamheten till sig, och därmed bort från granen. När sedan träden på ömse sidor av torget tändes gick det ett sus genom folksamlingen, och jag fick feeling. Det var ett (under omständigheterna) häftigt ögonblick.

En annan sak man kan se på dylika tillställningar är den typiska uddevallapubliken. Notoriskt svårflirtad samlas den till en början på tryggt avstånd (ungefär 10 meter) från händelsernas centrum - man verkar inte vilja ge sken av att man kommit dit för att titta. När slutligen en hop levnadsglada individer tröttnar på att trängas längst bak och istället ställer sig längst fram där det finns gott om plats, ja då plötsligt vill alla stå där framme.

Däremot kan jag inte förstå de människor som ställer sig i en publik, med vett och vilje, men underlåter sig att applådera. Man behöver inte tycka att det är bra eller vackert för att applådera. Om man ändå tänker stå där och glo, så är det bara vanligt hyfs och artigt att applådera när någon sjungit klart. Spara era demonstrativa icke-applåder till tillfällen när det skulle kunna förmedla ett ställningstagande. På ett torg med julkänsla ser ni bara ut som sura gubbar och kärringar - oavsett ålder.

För övrigt älskar jag ljudet av vant-applåder.

20 november 2011

I år finns det potential

Bilden från: Uddevalla kommun. Lånad utan tillstånd. Förlåt.
Sedan kommunen ersatte den gamla julbelysningen på Kungsgatan (och med gammal julbelysning menar jag denna) har jag gått med sår i hjärtat varje vinter. Det kanske låter onödigt dramatiskt, men jag kan försäkra er om att jag har känt sorg varje år sedan dess. Det är svårt att tänka sig en mer opersonlig och stelbent dekoration än den vi sett de senaste åren.

Men så började det hända något. Fler och fler träd fick små lampor, Gallionens ena vägg fick en underbar kaskad av ljus, och jag började få hopp om att centrum än en gång skulle kunna bli lika mysigt som det var en gång i tiden (förra vintern var redan väldigt mysig, det måste jag medge).

Men i år! I år har potential att bli riktigt, riktigt bra. Ny belysning över gatorna och på broarna... Det är nästan så att jag inte tror mina ögon. Bilden längst upp är en illustration av hur man tänker sig att det kommer att se ut på Kungsgatan (lite lustigt att man valt en bild där den numera rivna Jernhandeln fortfarande finns kvar), och här finns ytterligare bilder. Mina damer och herrar, det här kan bara bli bra. Jag har burit på höga förväntningar i flera veckor, och jag tror inte att jag kommer att bli besviken.

(Invigningen av den nya julbelysningen sker på onsdag, klockan 19 på Kungstorget.)


15 november 2011

Varde ljus


Jag är väldigt förtjust i de senaste årens initiativ att försöka ljussätta centrum på olika kreativa sätt. Hasselbackens fors som skiftar i färg är något som kan få mig stående tills tårna förfryser (av någon anledning har jag alltid inspireras att gå dit och titta just på de kallaste kvällarna). Även belysningen av de trogna broarna har varit mycket välkommen (den mystiskt gröna undersidan får mig till exempel att fantisera om hemliga ingångar till magiska världar), för att inte tala om Skansbergets färgglada skorsten som var ett enormt plus i all sin osvenskhet.

De upplysta träden i Margretegärdeparken är visserligen vackra, men den stora behållningen av de uppåtriktade lamporna får, i alla fall jag, när det snöar. Den fallande snön blir till något förtrollande vackert i trädens ljus. Jag tvingar mig själv att inte stanna och glo (sådant beteende kan få en stämplad som "sinnessvag" i den här staden), men jag kan inte låta bli att vända mig om eller kasta blickar över axeln. Det har till och med hänt att jag tagit omvägen runt bara för att få se den fallande snön i ljuset från lamporna.

Någon vecka sedan insåg jag till min stora förtjusning att en liknande effekt även uppnås av fallande löv. Varför tänkte jag inte på det tidigare?! Belysningen längs Bäveån riktar som bekant ljuset både ner på gångbanan (vilket skapar otroligt trevliga rum för oss gående), och upp i träden. I det starka ljuset förvandlades de höstgula lindarna till något som jag närmast skulle vilja beskriva som mäktiga fyrbåk. Varje fallande löv blev så vackert synligt i det uppåtriktade ljuset, och ja, jag blev nästan tårögd av det oväntade mötet med höstens brutala skönhet.


En av anledningarna till att jag verkligen gillar kreativ ljussättning är att det är något som för en gångs skull kommer till sin rätt under de mörka delarna av dygnet och året. Trots att vi bor i Sverige - ett land som i all ärlighetens namn känns mer mörkt än ljust - så envisas arkitekter och designers med att inte ta hänsyn till våra mörka, kalla årstider. Med ljussättning är det snarare "ju mörkare, desto bättre" som gäller, och mörkt har vi i mängder. Det blir automatiskt succé på något vis.

Jag har förstått att kommunen har andra ljusprojekt på gång, och jag längtar efter att få se resultaten. Det kan bara bli bra. Även lite ljus, riktat åt fel håll och bara påslaget varannan dag är redan bättre än inget ljus alls. Tycker jag.

10 november 2011

Angående den här månaden

Kära vänner,
Det verkar som att november kommer att bli en månad då jag inte hinner göra så många inlägg som jag skulle önska. Min ambition är att ändå försöka få till några inlägg utan alltför stora mellanrum, men skulle det inte hända så vill jag att ni ska veta att jag inte glömt bloggen; jag måste bara prioritera lite annorlunda den här månaden.

07 november 2011

Ett halvår sedan branden

I dag kunde vi läsa i Bohusläningen att ägarna till den numera icke-existerande Lindebergska villan bestämt sig för att bygga upp huset igen, så likt originalet som möjligt.

Det behövs väl knappast sägas att jag är väldigt glad över detta. Jag hoppas att de kommer hedra minnet av det gamla huset genom att ingjuta kärlek, integritet och yrkesstolthet i varje ny planka.

03 november 2011

Som ett aprilskämt

Trafikstockning?
När jag läste gårdagens Bohusläningen och artikeln om olika lösningar på trafikproblemet i centrum, fick jag en känsla av att det hela var för absurt för att vara sant. Som ett aprilskämt, ungefär.
En ny bro för bilar i centrum? En tunnel? En klaffbro? Det blir bara mer barockt ju mer jag tänker på det.

Kommunen verkar dock inte tycka det låter konstigt. "Det måste göras något åt trafikmiljön i centrum" säger tekniska nämndens ordförande, och som jag förstår det handlar det om att det åker för många bilar på Västerlånggatan. Det blir köer, och ja, till och med trafikstockning.

Jag är ingen bilist. Däremot är jag fotgängare i centrum. Jag var inte medveten om att det fanns ett trafikproblem på Västerlånggatan. Visst, jag har sett raderna av bilar, men ärligt talat, det är inte som infarten till Göteborg direkt. Hur många minuter kö kan det vara tal om, när det är som allra värst? Fem? Eller har jag lyckats missa misären helt och hållet?

Om man är medveten om att trafikläget är så här, och om man inte gillar bilköer, finns det säkert alternativa vägar att ta eller alternativa tider att åka. Tekniska nämndens ordförande är också inne på den linjen. Han har också insett att det rimligtvis är billigare att få folk att köra på redan existerande vägar än att bygga en ny väg (och bro) åt dem. Bra där!

Henrik Sundström (som är namnet på nyss nämnda ordförande), funderar dock också på om bilisterna medvetet väljer Västerlånggatan och Göteborgsvägen för att det är en vacker väg. Är det då bilisterna som måste åka den vägen som störs av nöjesåkarna? Eller är det de som vill njuta av den fina vägen som vill kunna glida igenom stan utan att behöva bromsa?

Jag blir ärligt talat inte klok på det här. Är köerna verkligen så outhärdligt jobbiga? Vill någon bjuda med mig på en biltur genom Uddevallas trafikkaos så att jag kan få en bättre bild av hur det är?

Om det hade handlat om vår miljö; om luften vi andas, störande ljudnivåer och risken att bli överkörd, så hade jag förstått det lite bättre. Jag hade visserligen haft en del att säga om det också; inte minst att det var en patetisk lösning att flytta de hemska bilarna några få meter västerut, men ändå. Renare luft och färre bilar i centrum skulle inte skada någon.

12 000 fordon per dygn. Om inget görs, kanske 17 000 om femton år. På kommunens hemsida kan man hitta en översiktsplan för staden Uddevalla. Om jag tolkar skriften rätt (kartorna skulle kunna vara tydligare. S. 28) läser jag att det år 1990 var 19 000 fordon om dagen som åkte längs Västerlånggatan och Göteborgsvägen. På den tiden (planen antogs 1996) beräknade man att det år 2000 skulle handla om 15 000 i och med att Uddevallabron skulle ta hand om en del av fordonen. Tydligen var Uddevallabron effektivare än man tänkt sig, om vi nu, 2011, inte är uppe i mer än 12 000.

Jag läser också (s. 29) att de räknade med en trafikökning på 35% för en tidsperiod på tio år, och om man räknar lite på siffrorna 12 000 och 35% över tio år, hamnar jag misstänkt nära 17 000 om femton år. Räknar man månne med samma procent fortfarande? Tror inte kommunen på att Västtrafik kan locka fler till kollektivtrafiken? Finns det verkligen inget som tyder på att bilisterna kommer att minska i antal, eller att ökningen av antalet bilister kommer att mattas av i takt med att unga, miljömedvetna och kollektivtrafikvana personer börjar röra sig mellan hem och jobb?

I vilket fall som helst. Centrums påstådda trafikproblem förbryllar mig. Jag tänker göra efterforskningar och återkomma i ämnet vid ett senare tillfälle.

01 november 2011

Ny månad, gamla bilder


Två veckor gamla, för att vara exakt. Det var en ljuvlig solnedgång, som ni ser.