30 juni 2011

Skolavslutning i kyrkan - nu och på min tid


Vid skolavslutningstider blir det varje år aktuellt att debattera om kyrkoavslutningarnas rätt att existera. Lite snabbt kan jag sammanfatta ståndpunkterna på följande vis: vissa vill att det ska vara som det ”alltid” varit, och vissa vill att det ska förbjudas helt med tanke på de okristna barnens välmående. Föräldrar och rektorer bråkar med varandra medan eleverna håller sig rätt tysta, som vanligt.

Men det finns en lösning på problemet. Skolinspektionen beslöt förra året:



Och Skolverket tillägger:


Trots detta verkar det som att en tredjedel av skolavslutningarna inkluderar bön eller annat otillåtet.

I debatten likställs ofta okristna elever med invandrarelever. Men med tanke på, hur många kristna, svenska familjer finns det ens? Jag bara undrar. Jag undrar också hur obligatorisk en avslutning kan vara. Vad skulle hända om man inte gick på den? Absolut inget.


På min tid gick vi till kyrkan när det var skolavslutning (möjligen undantaget i sexan då jag minns att vi stod och sjöng på skolgården istället). Eftersom jag är som jag är så gillade jag att gå till kyrkan. Oavsett vad ser det inte ut som andra hus, och alla vet att jag älskar ovanliga hus. Speciellt om de har inslag av färgat glas, stengolv och guldmålade detaljer.

Men jag var, och är fortfarande, inte kristen. Indoktrineringen till kristendomen som många verkar vara rädda för påverkade med andra ord inte mig (och förmodligen skulle sådan påverkan vara minimal på andra elever också, även om klasserna sprang till kyrkan varje år).

På skolavslutningen pratade prästen. Han brukade välsigna oss (inget jag mådde varken bra eller dåligt av eftersom det inte betydde något för mig), och vid minst ett tillfälle ledde han oss i en bön; Gud som haver barnen kär.

Eftersom jag inte var troende kunde jag den så klart inte. Men jag mumlade med, mest för att jag trodde man var tvungen (jag var ett pinsamt lydigt barn). Min klasskamrat bredvid mig kunde dock vartenda ord. Han läste med hög röst, och jag insåg att han var kristen. Det var första gången jag ens reflekterat över vilken religion, eller hur troende mina klasskamrater var. Det hade inte varit viktigt, och det var egentligen inte viktigt i fortsättningen heller.


På min tid hade vi inga första generationens invandrare i klassen, inte förrän någon gång i mellanstadiet. Jag tror han var muslim eftersom han fick annan mat, och eftersom hans syster senare började använda hijab. Men jag frågade aldrig, och han sa inget om det. Han var med i kyrkan; hans föräldrar också. Jag minns att jag mötte hans pappa vid kyrkporten när vi skulle gå ut. Han log brett och var klädd i grå kostym

Jag menar inte att skolavslutningar måste hållas i en kyrka. Många skolor är inte ens i närheten av en, och den där avslutningen i sexan fungerade lika bra för syftet – att släppa ut oss på sommarlov. Dock sjöng vi Den blomstertid nu kommer. Det är en psalm och därmed olämplig enligt vissa, DO till exempel. Man kan inte sjunga om ”Guds godhets rikedom” bara sådär menar de. Det kan exkludera ur gemenskapen och väcka anstöt.

Förlåt mig om jag inte riktigt förstår hur. Skolverkets chefsjurist håller med mig och tycker inte heller att det är motiverat att slopa psalmen, eftersom den hyllar sommaren snarare än något annat.

Om jag hade gått i skolan i dag så hade jag förmodligen inte fått gå på avslutning i kyrkan. Det gör mig ledsen när jag tänker på det. Så vem vet? Kanske kyrkan ändå förändrade mig. Kanske var det kyrkan som fick mig att älska pampiga byggnader med utsökta detaljer, byggda med hjärta och själ? Tänk att till och med en protestantiskt avskalad kyrka som Bleketkyrkan kunde lyckas med det! Dess makt är stor.*

* Nej, jag skämtar bara. Jag har gillat häftiga byggnader så länge jag kan minnas. Redan innan jag varit på min första skolavslutning tittade jag längtansfullt på kyrkor och andra imponerande byggen.

28 juni 2011

Plötsligt! Skor!


Jag slutar aldrig att förundras över människors beteende. Ett par skor slängda över en lina. Inget nytt i sig, men ändå. Stereotypen för uppslängda skor är väl att en mobbare tagit sitt offers skor, och sett till att offret inte kan få tag på dem och därmed måste gå hem i strumplästen. Helst när det är blött ute.

Det här ser dock inte ut att vara barnskor. Och om man är vuxen och fortfarande blir mobbad på detta sätt så finns det säkert myndigheter man kan vända sig till för att avhjälpa situationen (om man vill, alltså). Därför sluter jag mig till att någon kastat upp sina egna skor, alternativt sin kompis skor, möjligtvis i fyllan eller i ett annat slags glädjerus.

Såvida personen i fråga inte tog med sig ett par gamla skor hemifrån, med avsikt att slänga upp dem över linan tvärs över Blekevägen. "Överlagt dumpande av skor, på hög höjd" skulle jag vilja kalla det då.

Ett tecken på turism?


Är det publikfriande sommarpynt eller ligger det en annan tanke bakom? Det är ju vanligt att ställen där turister rör sig får några extra utländska flaggor uppsatta, antagligen för att turisterna ska känna sig välkomna och känna hur internationell stället man kommit till är. I det här fallet kanske flaggorna ska hjälpa uddevallaborna att inse hur mycket turister som faktiskt kommer hit. Försök bara gå en sommarkväll genom centrum utan att bli stoppad av minst en turist som vill ha förslag på en bra restaurang (restauranger som vill ha mina hänvisningar kan kontakta mig med prisförslag).


Men istället för att bara sätta upp lite flaggor, varför inte ordna med en tillfällig vägg där turisterna kan få skriva hälsningar till staden? Vore det inte roligt att se de långa raderna av "Greetings from Germany" och allt annat turisterna kan tänkas vilja skriva? Det skulle definitivt ge signalen att vi ser turisterna, att vi vill ha dem här, och att vi ser dem som en del av sommarstaden. Jag tror det skulle skapa goodwill. Och jag har nog inte hört talas om något sådant tidigare, så kanske är det lite unikt också?

26 juni 2011

Sommar, sol och stockholmsk kriminalitet

Jag läser att Bohusläningens sommarföljetong är Jens Lapidus nya bok Livet deluxe. Jag har kanske haft fel uppfattning, men brukar inte Bohusläningens sommarläsning vara kopplat till Bohuslän/västkusten på ett eller annat sätt? Jag bara undrar.

Jag undrar också hur snacket gick runt mötesbordet när årets bok skulle väljas ut. Livet deluxe är en storsäljare (köpsugna kan köpa den här) och den kommer att bli en hit oavsett. Svenskar älskar att läsa om brottslingar. Så att ha den i Bohusläningen kan vara bra för försäljningssiffrorna. Någon som inte köper Bohusläningen i vanliga fall, och som inte heller vill köpa boken, kan bli inspirerad till att köpa lösnummer under sommaren. Eller var det helt enkelt en strategi från förlaget att sälja ut boken i följetongsform till lokaltidningar för att skapa mer intresse ute i landet?

I vilket fall handlar boken om glamour-kriminalitet. I Stockholm. Ungefär så långt från hängmattor och björksus man kan komma, med andra ord. Och ännu längre bort från just västkustens solvarma klippor och segelbåtar. Dessutom misstänker jag att de som gillar skräckmysiga deckare och Morden i Midsomer inte kommer att digga det grova, hårdkokta undergroundspråket som används för att beskriva råa män som ser det som sitt kall i livet att leva ett stekarliv finansierat av organiserad kriminalitet.

Fast vad vet jag? Det kanske är precis det myggbitna bohusläningar vill ha till morgonkaffet på verandan. Jag vet bara att jag tycker det känns fruktansvärt malplacerat.

24 juni 2011

Midsommarfirande i Museiparken



En del folk hade samlats i Museiparken vid lunchtid för traditionellt midsommarfirande trots att det mer eller mindre regnade. Hur antalet folk förhåller sig till tidigare års antal har jag ingen aning om eftersom det här var första gången jag deltog i firandet.


De fick upp den!
Ivrigt betraktande av stången.
Sedan var det dags att ställa upp sig till dans.
Och så bar det av!




Firandet fortsatte, jag frös och gick hem.



Och på allmän begäran filmade jag lite av danserna också. Håll till godo!




23 juni 2011

Livsfarlig ledning

Jag har alltid tyckt att de här skyltarna vid järnvägskorsningar är vackra.

Vänskapsstatyn


Jag tycker den är vacker. Och en fin symbol för vänskap, främst för att det är en tjej och en kille som sitter där, kind mot kind. Tjejer och killar anses ju inte kunna vara vänner, varken i Sverige eller i Japan. Men jag vet att det går (skulle alla mina killkompisar i hemlighet ha varit kära i mig? Knappast troligt!), trots att jag ofta möter motstånd i den frågan. För mig representerar statyn kampen för rätten att få vara vän med vem som helst, oavsett kön, utan att omgivningen antar en romantisk förbindelse.

22 juni 2011

Nyplanterat (och nyvattnat!)


Ah, den populära planteringen på Norra Hamngatan. Det är min fasta övertygelse att parkförvaltningen är där och gräver upp och planterar nytt varje vecka. Inte ens planteringen bakom vänskapsstatyn är så uppassad. Jag tror inte det finns någon plantering i hela Uddevalla som får så mycket uppmärksamhet som den här. Det är i alla fall så det känns.



21 juni 2011

Sommarbilder - 2

Välkommen till Uddevalla. Fast från fel sida av vägen.
Gräs och små blommor.
Hotell Bohusgården. Vi skulle alla vinna på att plantera lite träd och buskar i sluttningen.
Badhuset svämmade över av vackra rhododendronbuskar.
Det här borde bli Uddevallas symbol för hopp.
Jag menar, titta på den!

18 juni 2011

Utveckling!

Nu ska ni få höra något häftigt!

Uddevallabon har fått ett litet hem på youtuben. Där kommer jag att, sakta men säkert, lägga upp kortare videor som jag filmar med min älskade kamera.

Det kommer inte att vara några revolutionerande videor. De kommer inte att ha särskilt bra kvalitet, och jag kommer inte att kunna hålla kameran stadig. Ni kommer också att få leva med de små knäppande ljuden som kommer av att jag trycker på knappen för att starta och stänga av filmandet.

Men om ni kan bortse från allt det här, och istället se videorna som små vykort som jag skickar ut med all min Uddevalla-kärlek, ja, då kanske det går att i alla fall tolerera dem - mina små videor.

Och vad passar bättre till premiären än en kort video av Uddevallas vackraste träd?


(Självklart kommer jag att dela med mig av videorna även här på bloggen, så ni behöver absolut inte vara oroliga för att missa någon av dem)

17 juni 2011

Det vackraste trädet, på den vackraste kyrkogården


Uddevallas vackraste träd står på Norra kyrkogården. Hela Norra kyrkogården är i och för sig jättevacker (ja, jag är lite morbid på det sättet, men jag älskar kyrkogårdar), men just det här trädet, med sina stora, gula blommor, är utan tvekan det vackraste trädet jag vet. Jag brukar längta efter att få se det blomma igen.


Jag brukar också tänka för mig själv att om jag fick ligga under det när jag är död, så skulle det vara lika gott som vilken himmel som helst. Men jag gör det mest på skoj. Jag behöver inte se trädet när jag är död (det är tveksamt om jag ens skulle kunna se det), för det får jag ju göra redan nu, i dag (om jag bara orkade bege mig ut i regnet).


Snart är blommorna borta, och sedan följer ett nytt år av längtan. Men nästa sommar igen, om Gud och kyrkogårdsförvaltningen vill, så kommer trädet att blomma igen, mitt hjärta kommer att fyllas av dess skönhet än en gång, och jag kommer att kunna svära på vad som helst att det är det vackraste trädet i Uddevalla.

14 juni 2011

Gränden för snälla människor


Gränden mellan Handelsbanken och hälsobutiken har alltid verkat lite trist i mina ögon. Den är så smal och det är alltid en massa bilar som vill åka ner där just precis samma sekund som jag vill gå förbi. Men jag tänker mig att det är det närmaste en mörk gränd man kan komma i Uddevalla. Ni vet, en sådan som passar bra för skumraskaffärer. Där mörkklädda människor visar upp väskinnehåll för varandra och nickar fram överenskommelser.


Men det är tydligt att om det nu sker ljusskygg verksamhet där, så sätter det sig inte på väggarna. Någon älskar tydligen Three 6 Mafia - en musikgrupp. Det gamla vanliga klottret om kukar och några som varit där (inklusive någon med korrekt grammatik, ovanligt nog). Lokalpatriotism. Uppmaning om att man ska vara snäll. En önskan om att bli av med fascismen.


Kanske är det just biltrafiken som gör att nattarbetare av den andra sorten håller sig borta? Ingen vill kanske riskera att överraskas av en bil med helljuset på, just när man stoppar ner ett fett kuvert med stålar i innerfickan. Det skulle nog kännas lite fånigt. Och förmodligen se rätt fånigt ut också; gangstrar som kisar ertappat mot en.



(Med min vanliga tur visar det sig säkert snart att just den stumpen av gata är den värsta på den här sidan om Stenungsund när det gäller gänguppgörelser och människosmuggleri.)

11 juni 2011

Sommarbilder - 1

Jag älskar stigen upp till berget!
Magnifik rhododendronbuske.
Motorvägen några meter bort syns nästan inte alls.
Fläckar av vita blommor på härligt grönt gräs.
Det är en fröjd bara att gå förbi den.
Det blåste hårt, så det var svårt att få en vettig bild som inte var suddig.

09 juni 2011

Studentutsläpp Uddevalla 2011



Kära studenter. Jag är glad för er skull, och jag ska låta er fortsätta fira, men jag vill bara säga en sak först.

Jag är ledsen att vädret inte var på er sida i dag. Hoppas det inte hade en alltför dämpande effekt på era aktiviteter under förmiddagen. Det var tur att det blev uppehåll alldeles inför utsläppet, precis som om det var dirigerat från högre ort.





Jag vet att ni som har vänner vill fira med dem den här dagen. Vännerna som ni har genomlidit varenda skoldag med, och vännerna ni inte kunnat träffa under dagen för att ni varit i olika klasser. Medan jag stod på torget och väntade på er såg jag era anhöriga. Förväntansfulla och ivriga sträckte de på halsen i hopp att få syn på just dig i din fina, vita klänning eller stiliga, svarta kostym. Ni kanske inte har tänkt på det så mycket, men era föräldrar har också genomlidit varenda skoldag med er. Och mycket mer än så.







När jag stod och tittade på er där uppe på flaken, med era rusdrycker i högsta hugg, såg ni ofta nedstämda ut. Kanske var det för att er bil stod stilla i den långa kön som sakta men säkert bildades längs Norra Hamngatan, eller kanske var det för att ni inte kände någon av oss som stod på trottoaren. Eller kanske var vi helt enkelt inte tillräckligt snygga för att framkalla spontana brunstvrål och visslingar. I vilket fall som helst, jag hoppas att ni inte kände er lika ledsna som ni såg ut.





Kära studenter. Jag vill inte att ni ska vara redlösa. Jag vill att ni ska vara fulla av liv, glada och spralliga. Jag vill att ni faktiskt ska minnas er student. Fyllor kommer ni säkert att få gott om framöver genom åren, men studenten händer bara en gång. Gör den speciell. Och vakna inspirerade till ert nya liv på måndag (jag ger er helgen på er att smälta det hela).











Sist men inte minst vill jag påminna er om att ni är precis lika fria eller fångna imorgon som ni var igår. Det ni kan eller inte kan göra beror nämligen på er själva. Det har det alltid gjort, och det kommer det alltid att göra.

Tack för tjuten och oljudet. De fick mig att inse att jag inte missat något de senaste åren jag struntat i att gå och titta på studentutsläppet. Lycka till med framtiden!