Åh, Frankensberg!

Jag har en ny förälskelse.

Han heter Frankensberg, men kanske också Rävgiljan (är hela berget Rävgiljan? Är bara gatan Rävgiljan Rävgiljan?). Trots att jag älskar berg och har vilda drömmar om dem, så är det sällan jag faktiskt bemödar mig att ta mig upp på dem. När det händer blir jag dock alltid lika lycklig. Det spelar verkligen ingen roll att det är ett stadsberg med asfalterad väg och trappor upp (de är att föredra!), för det handlar i sista hand om bedriften.

Anledningen till att jag gillar Frankensberg är att det som finns på berget är lika vackert som det som syns från berget.

Fantastiska trähus på tomter som ligger klämda mellan mossiga bergsknallar. Snickarglädje, burspråk och fasader i olika färger. Smala, vindlande stentrappor. Trätrappor som vindlar. Gamla träd. Pittoreska staket. Smala gator. Kort sagt: där finns allt som är romantiskt och charmigt. Och jag är kär!

Det är lite fånigt att prata om vackra hus och sinnrik bebyggelse utan att ha några bilder att visa, men tyvärr är jag onödigt feg. Det känns fel att fotografera privata bostadshus, även om jag vet att det inte är fel egentligen, och att mängder med folk fotograferar hus dagligen utan att känna obehag.

Kanske vi kan säga att det är ett tecken på uppskattning att fotografera ett hus? Ett bevis på att ägarna förvaltat sin tomt och sin fastighet på ett sådant sätt att jag måste beundra resultatet genom att föreviga det på bild? Det skulle göra det enklare för mig.

Då skulle jag ta bilder på snart sagt vartenda hus i hela Uddevalla.

Jo, det kommer mer bilder från Frankensberg. Var så säkra.