Maximerad trivselfaktor?

Annons i GPs bostadsbilaga 2011-05-30.

Jag blir alltid lika irriterad när jag ser den här annonsen från JM. Bilderna talar för sig själva - ett tråkigt (svart-vitt!) hamnområde blir ett härligt bostadsområde omgivet av blått vatten. Härliga tider! Och så kan man läsa följande (på sidan 11, här):

Det här var tidigare ett före detta varvsområde med begränsad trivselfaktor. Men så såg någon nya möjligheter i de gamla byggnaderna och idag är Hedvidgsholmen intill Marstrand ett oerhört attraktivt bostadsområde.

Vi tror att det finns fler oputsade guldkorn ute i landet, inte minst i västkustområdet. Det kan vara allt från gamla fabriksbyggnader och flygfält till bortglömda hamnar och vikar.

En liten del av samma annons.

 Är Skeppsviken möjligtvis en sådan bortglömd vik? Har dagens Oljeberget en begränsad trivselfaktor?

Jag har skrivit om det tidigare, men just den här annonsen är det perfekta exemplet på hur snacket verkar gå runt mötesborden hos fastighetsutvecklare runt om i världen. Allt som inte drar in pengar är tråkiga områden; trivas kan man bara göra i den låda av betong man betalar för.

Till slut; ljusare tider i tunneln

I pappersversionen av Bohusläningen i dag finns en liten artikel om att "Skräcktunneln" nu är renoverad och fin, och har till och med blivit en "ljuspunkt". Jo jo, här råder det ingen tvekan om att resultatet är enastående och att kommunen gjort något riktigt bra och efterlängtat.

Kostnad en halv miljon, och nu är det cirka åtta veckor efter att renoveringen påbörjades. Från början var det sagt att det skulle kosta 450 000 kronor (och det är ju ganska nära en halv miljon), och pågå under april månad. Tydligen rann tiden iväg och det tog dubbelt så lång tid som planerat. Jag utgår från att det var en positiv sak att det inte också kostade dubbelt så mycket.

Det är rätt typiskt för Sverige. Ingenting verkar kunna klaras av inom den tidsram som diverse projekt ges. Jag undrar varför det är så. Är det planerarna som är för optimistiska? Eller är det verkligen så jäkligt att saker och ting ofelbart går trögt och blir fel när man börjar göra något (dags att reflektera över sin karma?)? Ingen verkar dock bli förvånad när något inte sker inom utsatt tid. Svenskarna har lärt sig att inte förvänta sig något annat.

Det känns som att jag alltid smyger i tunnlar på den här bloggen, men det kanske bara är jag som tycker så... I vilket fall, bilder på den nya tunneln kommer eventuellt inom en snar framtid (om inga tidsramar ges, så behöver ingen bygga upp några förväntningar).

Borta bra...

Det här är en säl.

Säl.

Det här är en påfågel.

Påfågel.

 Det här är en pingvin.

Pingvin.

Bilderna är tagna i Slottsskogen i Göteborg (tre år sedan). Hur gärna jag än skulle vilja, så finns det helt enkelt vissa saker som man inte kan se i Uddevalla. Men det gör inget. Man kan ju alltid resa. Och komma hem.

Jag älskar att komma hem.

Framtidens shopping?

Trots mycket prat om IKEA-etableringen på Torp har jag ännu inte sett någon bild på hur det är tänkt att se ut i slutändan. Visst, jag har ju sett IKEA-byggnader förut, och det sägs ju att vår ska bli likadan, så det är kanske inte mycket man behöver se.

Men jag blev ändå glad när jag råkade stöta på Ikanos illustrationer över hur de tänker sig att deras byggnad(er?) ska komma att se ut.

Bilden skamlöst lånad utan tillstånd från Ikanos hemsida.

Även denna bild är lånad utan tillstånd från Ikanos hemsida.

Tja, det kunde ha varit värre. Men jag avvaktar till en regngrå tisdagsmorgon i oktober innan jag bestämmer mig för om det blev snyggt eller inte.

Reclaim the allsång!

Stockholm i mitt hjärta? På en allsång i Uddevalla?

Jag vet att det skulle vara roligt. Att det skulle vara en blinkning till svunna tiders Allsång på Skansen (den blå kavajen har lyst med sin frånvaro ett bra tag nu...). Men grejen är den att jag har hört att allsång på många orter runt om i Sverige inleds och avslutas med just Stockholm i mitt hjärta. Visst, Allsång på Skansen har hjälpt till att göra allsång som företeelse populärt, men är det inte dags att Sverige gör allsången till något eget istället för att kopiera stockholmarna?

Fånig grej att haka upp sig på kanske. Men jag vet att jag är trött på att få Stockholm nerkört i halsen på mig, och på att de stora (stockholmsbaserade) medierna och politikerna (!) verkar tycka att Sverige utanför Stockholm skulle vara enbart bonnigt och "folkligt" (läs: sånt stockholmare är för coola för).

Nitton år sedan beställde Ulf Adelsohn en hyllningslåt till Stockholm från Lasse Berghagen. Vore det omöjligt att våra kommunpolitiker beställde en hyllningslåt om Uddevalla? Anordna en tävling som är öppen för alla. Låt finalist-låtarna bli spelade på Fjordfestivalen, och låt medborgarna rösta fram vinnaren. Anordna sedan en glädjens allsång som får vattenytan i Bäveån att krusa sig av välbehag, och uddevallaborna att torka en stolthetens tår ur ögonvrån. Trots allt är det här vi bor, lever och älskar.

Eller kan det vara så illa ställt att den svenska befolkningen och uddevallaborna hellre vill leka tv en stund och imitera de häftiga stockholmarna?

Bilder som följt med mig hem

Gula Villan och förskolan som inte kan flytta in

I Bohusläningen i dag står upprörda föräldrar med sina barn som inte kommer att få förskoleplats i Gula Villan på Emaus eftersom tekniska nämnden inte godkände planerna för renoveringen av huset. Med andra ord, det bedömdes att huset, även efter planerad renovering, ändå inte skulle vara barnvänligt året runt. Därför blir det ingen äventyrsförskola i Gula Villan.

Och jag är överlycklig. Gula Villan borde rimligtvis kunna användas till något annat, något som gagnade fler än bara det 30-talet barnens föräldrar och ett privat företag.

Gula Villan är ett underbart hus komplett med knarrande trägolv, kakelugnar och livsfarligt branta trappor. Med andra ord, det borde vara fredat för all framtid. Ända tills planerna på en renovering och förskola i byggnaden redovisades har jag alltid trott att huset inte kan renoveras på vanligt (läs: kostnadseffektivt) sätt eftersom det står på naturskyddat område, men jag antar att så inte var fallet?

I vilket fall som helst. Jag undrar lite hur de upprörda föräldrarna och företaget tänker. I artikeln står det tydligt: "I fjol fick företaget ett godkännande av barn - och utbildningsnämnden att driva förskoleverksamhet i huset under förutsättning att tekniska nämnden godkände byggnaden" (min kursivering). Den blev inte godkänd. Hur har kommunen brutit några löften?

Jag förstår att beslutet sätter föräldrarna i en trist sits. Men de skulle kunna se på det så här: vill jag verkligen sätta mitt barn i en lokal som inte anses tjänlig vintertid? Eller, ja just det. Det här skulle ju bli en äventyrsförskola där tanken är att barnen ska vara utomhus mesta tiden. Då kanske det är okej att barnen får sitta i ett otätat hus då och då?

 Nej, jag är ganska säker på att föräldrarna inte vill sina barn illa. Dock undrar jag om föräldrarna faktiskt är övertygade om att det är bra för barnen att tillbringa sina dagar i naturen, eller om de egentligen bara är ute efter en förskola som ligger på en rimlig plats de kan hämta och lämna på? Kanske det finns en bättre lokal i närheten? Kanske inte lika idylliskt, men ändå. Några hundra meter hit eller dit borde inte spela så stor roll. Att gå en bit för att nå naturen är ju motion det med.

Samtliga bilder är tagna förra sommaren.

Nåväl, nu slipper jag i alla fall oroa mig för alla småttingar som skulle ha tvingats ut i naturen av helt fel anledningar. För så här är det enligt mig - det är grymt nog att skriva in sitt barn på en förskola, men ännu värre att skicka det till en naturförskola OM barnet i fråga inte själv efterfrågat det, eller godkänt det efter en ordentlig diskussion där barnets intressen och känslor tagits på fullaste allvar.

För hur många vuxna skulle själva vilja tillbringa sina arbetsdagar utomhus, i ur och skur, och utan möjlighet att själv bestämma när man får gå in, vad man ska ha på sig, eller ens vad man ska göra där ute under granen, bredvid bäcken?

Älskar jag alléer? Ja, det gör jag.

Inför studenten

Det är många som inväntar studenten i dessa dagar, och när det begav sig för min del skrev jag en dikt som jag tänkte dela med mig av. Bloggen har tidigare fått se premiären av min fotokonst, och här följer således premiären av min lyrik. Njut av ungdomsångesten!

prov

minst ett/vecka

historia, matematik

svenska, filosofi, religion, psykologi

muntliga redovisningar och tal

minst 5 min högst 15-20 min

intressanta, välstrukturerade

väl utförda, imponerande

lektioner

17/vecka

över en timme långa

okoncentrerade elever

genomgångar, frågor

anteckningar, problem

sidor att läsa igen

skriftliga arbeten

historia, svenska, psykologi

projektarbete

mellan 3-40 sidor

KÄLLOR, små mästerverk

renskrivna, snygga

intressanta

studenten

inget spelar längre någon roll

Oroväckande läsning

Jag roade mig med att läsa Uddevalla Kommuns årsredovisning för 2010, och ser att revisorerna noterat (på sidan 61):

Under året har vi genomfört en fördjupad granskning av hyror och arrenden inom Kultur och fritidsnämnden. Efter avslutad granskning har vi konstaterat stora brister i den interna kontrollen. De brister som vi har funnit är allvarliga och vi bedömer att de har orsakat kommunen ekonomisk skada varför vi riktar en anmärkning mot nämnden.

Trots denna anmärkning tillstyrker vi att styrelsen och nämnderna och de förtroendevalda i dessa organ beviljas ansvarsfrihet.

Är det bara jag som tycker att det här låter oroväckande? Någon, eller några, har orsakat ekonomisk skada för kommunen, och det är dessutom allvarligt. Ändå behöver ingen ta ansvar, och jag antar att personerna jobbar glatt vidare på sina respektive positioner.

Hur allvarligt måste det vara innan någon faktiskt behöver ta ansvar? Hur stor skada är för stor skada? Spelar det verkligen någon roll för kommunens ekonomi om skadan uppstått av rent slarv eller genom avsikt? Det är sådant man kan fundera på ibland. Och sedan också ta en funderare på vad det är för människor som håller i våra pengar egentligen.

Staden & Vi

I den mörka förmiddagen dimper plötsligt Uddevalla Destinations nya tidning Staden&DU ner på dörrmattan. Nyfiket bläddrar jag igenom den och kommer att tänka på en rad olika saker.

Först tänkte jag skriva om underrubriken, "Människor, stolthet och möten i Uddevalla", och vad det lilla ordet 'stolthet' skulle innebära för oss uddevallabor. Sedan tänkte jag skriva om att det är samma gamla annonsörer som återkommer gång på gång i de lite större reklamsammanhangen, och om att jag ändå välkomnar initiativet till magasinet (trots att en gång i halvåren känns som på tok för sällan för att vara effektiv), bara för att redaktionen verkar ha insett att allmänheten, någon utanför deras nätverk, kan bidra med tips och förslag på innehåll.

Men det jag verkligen fastnade för var citatet som höjts upp på sidan 4:

Vi har hittat ett riktigt bra surdegsställe här. Nära havet och naturen i det här gamla huset - här trivs degarna.

Så sluta riva gamla hus. Till och med surdegarna gillar dem. Många gillar dem. På det hela taget är det bara ekonomiska intressen som inte gillar dem. Och ibland måste de ekonomiska intressena få som de vill. Det är bara trist att de alltid verkar få vinna i Uddevalla. Kanske kan Uddevalla Destinations nya tidning ge staden den stolthet och gemenskap som krävs för att ändra på det? Vi kan ju hoppas på det.

Ljuset som visar sakernas rätta natur?

Vissa saker blir snudd på magiska när solen träffar rätt. Andra saker verkar inte kunna hjälpas, hur gärna solen än vill.

Blivande hus, Brf Kronolotsen.

Gränsen är nådd

Jag älskar när butiker flyttar ut på gatan, speciellt om det är florister. Därför har jag de senaste åren gillat hur Kochska Gränden har artat sig med både blommor och soffor och annat. Men det finns en gräns någonstans, och i går hittade jag den.

Det kan inte se ut så här. Det är ju som en barrikad! Jag hoppas innerligt att jag inte behöver se något liknande igen.

Teaterplantagen i full blom

Ingen uddevalla-plantering är komplett utan lite skräp.

Och precis här vill några bygga ett nytt badhus?? Jag är mer övertygad än någonsin att det är en synnerligen dålig idé.

Biprodukt av skulpturpromenaden

Det fina med att gå skulpturpromenaden är att man kan se mycket annat vackert samtidigt. Visst, det kanske är samma saker som man sett tidigare, men jag är övertygad om att man alltid kan hitta något nytt att se. Bland annat ser ju årstidernas växlingar till att inget egentligen ser likadant ut från den ena dagen till den andra. Därför älskar jag våra fyra väldigt distinkta årstider.

Utsikt genom fönstren i 3D hus.

Så här ska det se ut längs Bäveån. Nakna stammar, nej tack!

Skulpturer längs Bäveån

En konstutställning mitt i stan. Definitivt en behaglig promenadslinga längs med några av Uddevalla centrums vackraste områden. Min personliga favorit blev Minne i glas, kanske mest för att den stack ut bland de andra genom att vara tillverkad av just glas; som i sammanhanget får ses som faktiskt lika starkt som graniten i många av de andra skulpturerna. Dessutom har den en vacker färg.

Konstnärerna är från Konstnärernas Kollektivverkstad i Bohuslän (KKV-B) och skulpturerna kommer tydligen att stå till 11 september 2011.

Sten med konisk cylinder - Leo Petterson.

3D hus - Lolo Funck Andersson.

Två pjäser - Carina Karlsson.

Bakati - Uwe Kersten.

Sittande flicka - Magnus Ringborg.

Spiral - Åsa Herrgård.

Geometriskt möte - Ingela Palmertz.

Lucia med guldspänne - Monica Funck.

Here in cosmos - Ann Carlsson Korneev.

Rosor - Mia Fkih Mabrouk.

Kosmos III - Jan Bergh.

Kosmos I - Jan Bergh.

Minne i glas - Yngve Brothén.

Vinge på sten - Hans Leutscher.