Uddevallabon: Uddevallabon was here: Skara

Jag begav mig inåt landet för att besöka Skara, denna stad vars hetaste handelsplats är Julahuset, och som i mitt huvud sedan barndomen har varit synonymt med de otydliga konturerna av domkyrkans tvillingtorn på långt håll. Domkyrka. Enbart ordet har förlänat byggnaden en romantisk air i alla år. Det är ett av mina favoritord.

Därför var domkyrkan en av anledningarna till att jag åkte till Skara. Den andra anledningen var ett utlovat "medeltida gatunät", och vem vill inte se ett sådant?! Jag vet att jag vill!

Domkyrkan i Skara är lite som ett skoskav - det går inte att bortse från det hur gärna man än vill. Den dominerar helt. Och jag kan inte göra annat än att älska den.

Jag älskar kyrkor i allmänhet för att de i de flesta fall har några år på nacken, men den här kyrkan ser ut att vara uppgrävd ur jorden efter en längre tid i glömska. Den ser faktiskt spöklikt ruggig ut med sina ojämnt färgade (missfärgade?) fasader.

Skara domkyrka känns dessutom härligt osvensk med sin gotiska stil, och det blir ytterligare en anledning för mig att gilla den. Det finns så mycket att titta på!

I ett av valven stötte jag på ett gäng dystra män, Maria och Jesus. Vi säger så här, det var lite obehagligt att stå framför dem.

Söder om domkyrkan ligger en byggnad som påstår sig vara ett "högre allmänt läroverk". Det är en nog så pampig byggnad det med, men bredvid domkyrkan bleknar även den en aning.

Jag lärde mig dessutom ett nytt ord medan jag vandrade runt i Skara, nämligen: djäkne. Jag antog att det hade något med ungdom, pojke, eller student att göra, då statyn av den manlige studenten heter "Skaradjäkne med sånglärka", och det visade sig att jag hade nästan rätt.

Jag läser definitionen av djäkne och blir inte alls förvånad över att det har varit kopplat till kyrkan. Hela Skara känns kopplad till kyrkan. Dock inte nödvändigtvis en modern kyrka, utan en historisk kyrka. Den förste som hälsar en välkommen när man kommer från tågstationen är en munk med en stor ost i famnen, och det berättas att under marken framför en har det legat en kyrka med tillhörande nergrävda döda.

Monumentet på det lilla torget vid domkyrkan har också högst kyrkliga inslag, och en stenpelare står rest som minne över hur en kung bestämde att kristnas avkomma inte längre kunde hållas som trälar. Det är tydligt att det (kristna) historiska är Skaras grej.

För övrigt finns det en hel del vackra och intressanta byggnader att titta på i Skara centrum. Verandorna får mig att tänka på amerikanska södern. Är det vettigt?

Sedan fanns det där lantliga inslaget som gjorde sig påmint titt som tätt (och då menar jag inte bara för att det luktade gödsel hela tiden). Redan två stenkast från domkyrkan, och tre stenkast från centrumshoppingen, var det som att befinna sig ute på landet. Helt fantastiskt! Fågelkvitter som det vore en skogsdunge, ojämna grusstigar och en lantlig prägel i utförandet av hus och byggnader...

Givetvis bidrar också Sveriges Lantbruksuniversitet till lantkänslan, men bakom inhägnaden såg den mer ut som en annan sorts institution än en för utbildning. Min teori är att de inte vill ha in hundägare med hundar på sina fina gräsmattor. För tyvärr verkar det inte som att de hade lantdjur springandes på området. Det hade varit häftigt.

Och så min personliga storfavorit: gården. En lantgård, förmodligen inte i bruk, men ändå, i anslutning till en park (vad ska man annars kalla ett grönområde mitt i staden?). Kanske är det en privatbostad, kanske är det något annat; och jag bryr mig inte om vad det är. Jag blev glad och förtjust, och det räcker alldeles utmärkt (dessutom kan jag då i alla fall föreställa mig att det bor ett par getter i den där ladugården...). Jag mådde verkligen medan jag sakta, sakta promenerade förbi, bort mot centrum igen.

Som avslutning tycker jag att vi kan njuta av några fler bilder. För alla älskar väl bilder? Jag älskar bilder.

Fridfull gata.

Shoppinggata!

En unge faller från skyn, en man med kniv sitter i trädet medan Adam och Eva förlustar sig på var sin sida av hörnet? Offentlig konst när den är som bäst - och skummast.

Jag hade sett på kartan att det skulle finnas ett vattendrag genom staden, men när jag såg den här stackaren till bäck skrattade jag högt. Obs: Skaraborna kan tro att jag är galen.